Rätten att resa

Henrik utanför vandrarhemmet i Särna hösten 2010. Fotograf: Elisabeth Harr

En av mina favoriträttigheter är den om att resa. I åttonde paragrafen i Regeringsformen (en av våra fyra grundlagar) står det att varje svensk medborgare har ”... frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det.”
Det låter självklart att vi inte behöver be länsman om tillstånd för att hälsa på en kompis i Säffle, men det är det inte. För snart 500 år sedan införde till exempel Gustav Vasa förbud för köpmän att utan ”vägbrev” röra sig i trakter där de inte var kända. Medborgare som ertappades med att förflytta sig inom riket utan vägbrev gjorde sig skyldiga till lösdriveri. Detta inrikespass avskaffades först 1860.
Idag saknar till exempel ryska medborgare rätten att färdas i sitt land utan inrikespass. Och observera att rätten att resa i Sverige bara gäller villkorslöst för svenska medborgare. Den får inskränkas för icke-medborgare (20 paragrafen, 3:e stycket i Regeringsformen), om än aldrig på ett sätt som äventyrar den fria åsiktsbildningen eller enbart grundar sig på politisk, religiös, kulturell eller annan liknande grund. (21 paragrafen).