Madeleines barn

Foto: Patrick Demarchelier

Madeleine Bernadotte ska gifta sig, vilket föranleder en kommentar om kungafamiljen. Den är nämligen den enda i landet som inte har samma rättigheter som vi andra. Deras rätt till en plats i tronföljden regleras i Successionsordningen, som är en av Sveriges fyra grundlagar.
Där står det bland annat att:
1. Kungabarn ska uppfödas inom ”den rena evangeliska läran”, det vill säga protestantismen. Om Madeleine och hennes eventuella barn vill behålla sina platser i tronföljden får de inte välja vilken religion de vill. De får heller inte bli ateister. Om de blir det utesluts de ur successionsrätten.
2. Kungabarn måste växa upp i Sverige om de vill stå kvar i tronföljden. Är Christopher O’Neills mamma informerad om detta?
Nu är frågan hur hårt denna grundlag skulle appliceras på Madeleines framtida barn. För Victorias avkomma kan dock frågan ställas på sin spets. Hennes förstfödda kan komma att stå högst i tronföljden om några årtionden, så vad händer om han/hon blir muslim eller vänder ryggen åt kyrkan? Eller bestämmer sig för att bo halva året utomlands?
Men min poäng här på Silverfatet är att påpeka att alla vi andra svenskar – vi som inte aspirerar på en plats i tronföljden – har rätt att välja precis vilken religion vi vill. Eller avstå helt. Vi får även uppfostra våra barn i vilket land som helst som vill ta emot oss, utan några repressalier från svenska staten.
De enda för vilka dessa friheter inte gäller, är familjen Bernadotte.

Eländiga MR-dagar

I helgen har MR-dagarna hållits på Svenska Mässan i Göteborg. Ämnet för i år var ”Vem har rätt till rättigheter?” Mitt svar på den frågan är ”alla”. En av hörnstenarna för mänskliga rättigheter är att de gäller för alla människor, överallt på jorden och utan inskränkningar.
Nu vet jag förstås att det inte funkar så här. Jag är inte dum. Men det är värt att notera att det är så här det är tänkt. Och i Sverige stämmer det faktiskt till 99 procent.
Under MR-Dagarna (som jag inte besökte) lades dock fokus inte på mänskliga rättigheter, utan på övergrepp mot mänskliga rättigheter. Invandrare utses till syndabockar av främlingsfientliga partier, kvinnor diskrimineras, romer har det jobbigt, och så vidare.
I allt detta elände är det lätt att missa att vi i Sverige i genomsnitt faktiskt har det makalöst bra. Övergreppen här i Sverige är undantag, inte regel. Kan vi inte hylla det?

Bassombeng

Eric Bassombeng. Källa: www.gais.se

Som jag har skrivit tidigare har varje svensk medborgare enligt grundlagen rätt att lämna riket och återvända till det (Regeringsformens andra kapitel, åttonde paragrafen). Vilka regler som gäller icke-medborgare står det inget om, men rörelsefriheten tillhör inte de rättigheter som enligt 25 § får inskränkas för icke-medborgare.
Här får gärna någon grundlagsjurist rätta mig, men för mig låter det märkligt att Gais, en fotbollsklubb i södra Sverige, för sparka en spelare (Eric Bassombeng) för kontraktsbrott för att han har lämnat landet. Har de rätt att göra det? Har inte grundlagen trumf här?
Enligt Regeringsformen 20-24 §§ får både medborgare och icke-medborgare hindras från att lämna riket, men ”endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle” (21 §).
Jag tvivlar på att fotbollsklubben kan hävda något sådant.

Tidelag

Ja, den här bloggen handlar om obehagliga rättigheter också. Typ den här – rätten att ha könsumgänge med djur – som avkriminaliserades 1944 och alltså inte är straffbar i Sverige.
Ännu mer obehagligt är att riksdagsmannen Gustav Fridolins försök att förbjuda tidelag i landet 2002 bara stöddes av sex (6) riksdagsmän.
Sug på den, ni.

Antik grek sodomerar en get, Èdouard-Henri Avril (1849-1928).